Trött på att vara gravid.
Välkommen in i vecka 33, jag är helt slut!
Bara för att få er att förstå precis hur synd det är om mig, kommer här en informativ text om alla mina åkommor. den som inte gillar att läsa om kroppsliga fenomen kan hoppa över följande text... Eller hela inlägget,
Den senaste veckan har bjudit på de sedvanliga sammandragningarna. Läkaren från Spec.Mvc har dock fastställt att bebisen mår bra, den ligger högt uppe i magen och har inte glidit neråt eller fixerats på något sätt. Även livmodern är så mjuk som den ska.
Sammandragningarna har nu blivit värre även när jag vilar. Satt uppe just p.g.a dessa natten till lördagen. När jag tyckte att det började bli lite väl mycket så roade jag mig med att ta tiden på sammandragningarna. Först kom det en som "bara" var en minut lång, sedan följde en som höll på i 7-8 minuter. Sedan var det lugnt i fem minuter, sedan kom en lika lång till, och så höll det på hela natten. Det är ju inte konstigt att jag är helt slut! Dessutom blir bebis väldigt irriterade efter någon timmes sammandragningar, och gör sitt bästa för att göra sig lite mer plats. När sammandragningarna sätter igång ser det ut som om bebisen blivit vacumförpackad. Alla konturer syns genom skinnet på magen, märklig syn måste jag säga.
Utöver detta har jag haft så hemska hemorojjder att det gjort ont att bara sitta på toaletten, att sedan göra något där är en helt annan upplevelse. Sura uppstötningar, samarinet är min bästa vän! Kramp i foten, ett lår som somnar..
I veckan fick jag svamp och igår välsignades min vardag med att ischiasen kom tillbaka. Den har annars hållt sig undan nu nr jag inte har kunnat röra mig för sammandragningarnas skull.
Inatt tog svampen i med hårdhandskarna och bjöd på outhärdligt kli. Så jag beslöt mig för att behandla med Lactal, som jag brukar. Det var verkligen inget bra beslut. Plötsligt kändes det som m jag hade fått en brännässla uppkörd i underlivet, och det gav inte med sig heller. Så, där försvann min nattsömn, nya grejen för min del är tydligen att sova varannan natt bara...
Lägg ihop detta med en femåring som går igenom en ny trotsfas, och en tvåårings om redan från början har en vilja av stål och som nu dessutom har drabbats av någon sorts en timmes nattskräck varje natt. Jag är världens bästa mamma, jag lovar. Mjuk och mild, med världens största tålamod! Bah!
Bara för att få er att förstå precis hur synd det är om mig, kommer här en informativ text om alla mina åkommor. den som inte gillar att läsa om kroppsliga fenomen kan hoppa över följande text... Eller hela inlägget,
Den senaste veckan har bjudit på de sedvanliga sammandragningarna. Läkaren från Spec.Mvc har dock fastställt att bebisen mår bra, den ligger högt uppe i magen och har inte glidit neråt eller fixerats på något sätt. Även livmodern är så mjuk som den ska.
Sammandragningarna har nu blivit värre även när jag vilar. Satt uppe just p.g.a dessa natten till lördagen. När jag tyckte att det började bli lite väl mycket så roade jag mig med att ta tiden på sammandragningarna. Först kom det en som "bara" var en minut lång, sedan följde en som höll på i 7-8 minuter. Sedan var det lugnt i fem minuter, sedan kom en lika lång till, och så höll det på hela natten. Det är ju inte konstigt att jag är helt slut! Dessutom blir bebis väldigt irriterade efter någon timmes sammandragningar, och gör sitt bästa för att göra sig lite mer plats. När sammandragningarna sätter igång ser det ut som om bebisen blivit vacumförpackad. Alla konturer syns genom skinnet på magen, märklig syn måste jag säga.
Utöver detta har jag haft så hemska hemorojjder att det gjort ont att bara sitta på toaletten, att sedan göra något där är en helt annan upplevelse. Sura uppstötningar, samarinet är min bästa vän! Kramp i foten, ett lår som somnar..
I veckan fick jag svamp och igår välsignades min vardag med att ischiasen kom tillbaka. Den har annars hållt sig undan nu nr jag inte har kunnat röra mig för sammandragningarnas skull.
Inatt tog svampen i med hårdhandskarna och bjöd på outhärdligt kli. Så jag beslöt mig för att behandla med Lactal, som jag brukar. Det var verkligen inget bra beslut. Plötsligt kändes det som m jag hade fått en brännässla uppkörd i underlivet, och det gav inte med sig heller. Så, där försvann min nattsömn, nya grejen för min del är tydligen att sova varannan natt bara...
Lägg ihop detta med en femåring som går igenom en ny trotsfas, och en tvåårings om redan från början har en vilja av stål och som nu dessutom har drabbats av någon sorts en timmes nattskräck varje natt. Jag är världens bästa mamma, jag lovar. Mjuk och mild, med världens största tålamod! Bah!
Kommentarer
Trackback
