Veckans uppenbarelse!
Stödstrumpor! Halleluja! Fick två par levererade till dörren igår, av grannen längre ner på gata. Har jag nämnt att vi har världens bästa grannar? Om inte, så det har vi!
Om man bortser från det faktum att jag höll på att fastna i dem när jag vände dem på vad jag anser är rätt håll, så har de gjort underverk! Tänk er löpsedeln förresten, gravid förolyckad i stödstrumpa :D
Jag har inte längre prinskorvar till tår, utan smalrandiga smalben :)
Ännu bättre hade det nog varit om jag fick på mig något annat än mannens joggingbyxor, för det blir väldigt varmt i kombination med stödstrumpor. Men igår försökte jag sluta med Daktacorten mot svampen, men det gick fullständigt åt helvete. Jag klarade mig i tolv timmar, innan det var dags att smörja och dra på joggingbrallorna. Lufta, lufta...
Ringde till vårdcentralen i byn, som ville att jag skulle komma dit ett par timmar senare. Vilket jag inte hade möjlighet till, eftersom mannen var inne i stan på läkarbesök och gummistövelshopping med äldstingen, och jag ensam hemma med minstingen. Med svamp i underlivet kan jag inte cykla med barn på cykeln, och sammandragningarna gör att jag inte kan promenera med minstingen i vagnen heller. Så jag fick fint stanna hemma. På vårdcentralen ville de att BM ska kolla på svampen innan det skrivs ut några mirakelpiller. (Bad om Diflucan) BM som jag ska träffa imon. Så fram tills dess är det bara att svampa vidare. 2 veckor lång svampinfektion var precis vad jag hade tänkt mig i slutet på graviditeten.
I övrigt så kan jag avslöja att jag nu har exakt 23 dagar kvar till BF, jag har gått 36+5 veckor. Dessutom vet ju vi precis när bebisen kommer, ifall den inte får för sig att anlända tidigt vill säga. Nu är det verkligen nedräkning!
Vi väntar på elektrikern, som vi för typ 3-4 veckor sedan bad komma för att dra elen i minstingarnas två rum. Ingen elektriker här. Snart monterar jag babymöblerna ändå, så får han helt enkelt trängas med dem inne i bebisens minimala utrymme. Grattis och lycka till, säger jag, haha!
Jag är inne på min andra dag med syuppehåll. Tragiskt. Jag som precis hade kommit igång. Jag tänkte som så, att eftersom jag ändå bara kunde sitta ner, så kunde jag sitta ner vid symaskinen. Det funkade bra i 7-10 dagar. I måndags fick jag avbryta syendet för att gå och lägga mig, så mycket sammandragningar hade jag. Sydde färdigt det jag pysslade med på kvällen, sedan har det inte blivit mer sytt. Fast att jag har planer... Planer, planer! Har ju precis gått upp på storlek 62, vill ju att ungen ska kul kläder i den storleken med... Får se hur det går.
Idag är jag ensam hemma med båda barnen. Något av en skräckupplevelse faktiskt, eftersom jag knappt kan röra mig, och ungarna passar på att hitta på massor av bus bara för att de vet att jag inte kan jaga dem hela tiden. Detta varvar de med tjat om mellanmål... Man skulle kunna tro att de inte brukar göra annat än äta hela dagarna... Dessutom har jag kommit på att vi inte har någon middag hemma, och jag som inte kan gå till ica...
Jag tar en isbit till i väntan på att någon smart lösning på dagens problem ska uppenbara sig...
Om man bortser från det faktum att jag höll på att fastna i dem när jag vände dem på vad jag anser är rätt håll, så har de gjort underverk! Tänk er löpsedeln förresten, gravid förolyckad i stödstrumpa :D
Jag har inte längre prinskorvar till tår, utan smalrandiga smalben :)
Ännu bättre hade det nog varit om jag fick på mig något annat än mannens joggingbyxor, för det blir väldigt varmt i kombination med stödstrumpor. Men igår försökte jag sluta med Daktacorten mot svampen, men det gick fullständigt åt helvete. Jag klarade mig i tolv timmar, innan det var dags att smörja och dra på joggingbrallorna. Lufta, lufta...
Ringde till vårdcentralen i byn, som ville att jag skulle komma dit ett par timmar senare. Vilket jag inte hade möjlighet till, eftersom mannen var inne i stan på läkarbesök och gummistövelshopping med äldstingen, och jag ensam hemma med minstingen. Med svamp i underlivet kan jag inte cykla med barn på cykeln, och sammandragningarna gör att jag inte kan promenera med minstingen i vagnen heller. Så jag fick fint stanna hemma. På vårdcentralen ville de att BM ska kolla på svampen innan det skrivs ut några mirakelpiller. (Bad om Diflucan) BM som jag ska träffa imon. Så fram tills dess är det bara att svampa vidare. 2 veckor lång svampinfektion var precis vad jag hade tänkt mig i slutet på graviditeten.
I övrigt så kan jag avslöja att jag nu har exakt 23 dagar kvar till BF, jag har gått 36+5 veckor. Dessutom vet ju vi precis när bebisen kommer, ifall den inte får för sig att anlända tidigt vill säga. Nu är det verkligen nedräkning!
Vi väntar på elektrikern, som vi för typ 3-4 veckor sedan bad komma för att dra elen i minstingarnas två rum. Ingen elektriker här. Snart monterar jag babymöblerna ändå, så får han helt enkelt trängas med dem inne i bebisens minimala utrymme. Grattis och lycka till, säger jag, haha!
Jag är inne på min andra dag med syuppehåll. Tragiskt. Jag som precis hade kommit igång. Jag tänkte som så, att eftersom jag ändå bara kunde sitta ner, så kunde jag sitta ner vid symaskinen. Det funkade bra i 7-10 dagar. I måndags fick jag avbryta syendet för att gå och lägga mig, så mycket sammandragningar hade jag. Sydde färdigt det jag pysslade med på kvällen, sedan har det inte blivit mer sytt. Fast att jag har planer... Planer, planer! Har ju precis gått upp på storlek 62, vill ju att ungen ska kul kläder i den storleken med... Får se hur det går.
Idag är jag ensam hemma med båda barnen. Något av en skräckupplevelse faktiskt, eftersom jag knappt kan röra mig, och ungarna passar på att hitta på massor av bus bara för att de vet att jag inte kan jaga dem hela tiden. Detta varvar de med tjat om mellanmål... Man skulle kunna tro att de inte brukar göra annat än äta hela dagarna... Dessutom har jag kommit på att vi inte har någon middag hemma, och jag som inte kan gå till ica...
Jag tar en isbit till i väntan på att någon smart lösning på dagens problem ska uppenbara sig...
Kommentarer
Trackback
